en predikan om svek.
innan jag sliter mig från datorn måste jag predika lite..
jag vet egentligen inte vad jag vill ha sagt, och jag vet inte vart jag ska börja men jag försöker på något sätt att få fram det jag vill ändå.
jag utger mig själv för att vara en riktig känslokall bitch, men de som känner mig vet att jag inte är det, jag är väldigt känslig. okej, jag vet att jag kan vara väldigt elak när jag vill, väldigt känslokall också, och en bitch men oftast och egentligen är jag en väldigt känslig, ömtålig, och omtänksam person. svek och lögner är det absolut värsta jag vet, jag vet ingenting som jag själv tycker är värre. känslan av att bli sviken av en nära vän är hemsk, jag kan inte ens beskriva hur jag själv känner. när man har öppnat sig, berättat hela sitt liv för en människa och verkligen byggt upp ett förtroende som känns obrytbart och betydelsefullt. när personen ifråga sviker det, bryter ett löfte rasar allt för mig.
jag har tänkt en stund och kommit fram till att jag verklien litade på dig. det finns människor jag litar mer eller mindre på såklart. men av mina vänner var du den jag litade mest på. du vet mer om mig än någon annan, du vet exakt allting om mitt liv och allting om mig. jag har alltid varit ärlig mot dig, hjälpt dig och ställt upp. jag har trott att du alltid har varit ärlig mot mig med. du har alltid ställt upp för mig, du har alltid funnits där och det har betytt oerhört för mig. men du har ju inte alltid varit ärlig, det gör mig så ledsen.
jag tänker tillbaka på hur det var förut. när vi pratade i timmar om allt och inget, när vi kunde skratta och ha roligt med varandra, när det inte var bråk och inte var några svek. jag saknar det och jag saknar dig. men det kommer nog aldrig bli så igen.. det känns tomt och meningslöst. det gör ont.
långt, känsligt och ganska privat inlägg men det är väl det bloggar är tillför när man inte har någon annan att prata med.
så nu känns det lite bättre!
nu ska jag åka till pappa.
puss
H
